En omväg i livet

"Mina barndomsminnen handlar mycket om att tävla. Det spelar ingen roll vad det handlade om, jag ville tävla och jag ville vinna. Det gällde i skolan, i idrott, i lekar, som att åka bob, stå på huvudet, göra armhävningar, spela hockeyspel eller ha frågesport. Jag vann oftast, jag var bäst och gillade den uppmärksamhet jag fick när jag presterade.

Jag är uppvuxen i Tärnaby och vad gäller idrott så var det slalom som gällde. Men i grenen var jag långt från bäst och jag minns den obehagliga känslan av att inte lyckas, därför slutade jag. Istället provade jag längdskidåkning och tyckte att det var kul, fastän jag var den enda som åkte. Jag blev min egen tränare och åkte in i toppen för min ålderskategori. Första gången jag deltog i ungdoms SM blev jag 6:a. Det som låg bakom den fina prestationen var min starka vilja att bli bäst och min glädje för skidåkning. Jag älskade att sätta mål, planera och följa upp min träning.

Vad gällde skolarbetet hade jag toppbetyg och givetvis gillade jag de ämnen jag var bäst i. De ämnen jag bara hade medelbetyg tyckte jag inte om. Min motivation att gå i skolan hängde mycket på vad jag presterade. Presterandet gick bra i skolan och skidspåret, så bra att jag kom in på skidgymnasiet i Lycksele. Jag fick en tränare, mycket tid att träna och träningskompisar. Jag skulle nå toppen.

När jag flyttade till Lycksele avtog medvinden, i skolan och skidspåret. Kanske presterade jag sämre eller så var det konkurrensen som hårdnade. Jag tror det var både och. Följden blev att den positiva uppmärksamhet jag fått minskade. I samband med det blev jag mer osäker på mig själv och vem jag var. Jag hade svårt att tycka om mig själv utan mina prestationer. Jag svarade med att kräva mer av mig själv och dömde mig hårt när jag inte lyckades. "Du måste" och "du borde" förföljde mig. Jag hade alla förutsättningar och borde lyckas, men gjorde det inte. Känslan att vara misslyckad växte och jag saknade verktyg att hantera bakslag. Jag försökte följa det program tränaren gjort, men det motiverade mig inte. Jag hade inte valt det själv. Istället ägnade jag mycket tid åt att tänka vad andra skulle tycka. Tankar som "du är misslyckad", störde mig och gjorde att jag satte på mig en mask och lät alla tro att allt var bra. Jag var fast i det jag kallar för Överlevarlandet.

Efter skidgymnasiet slutade jag med skidåkning. Jag tappade fotfästet och sökte det. Jag bedrev en jakt efter att prestera. Snart hittade jag nya områden, på universitetets tentor och på telemarksskidor upp och ner för fjälltoppar. Jag presterade, ändå fanns ett tomrum. Det fylldes med krav på måsten och borden tillsammans med stränga förbud.

Det är snart 20 år sedan jag slutade på skidgymnasiet. Jag är inte längre en "tvångspresterare". De symtom jag utvecklade är jag sedan länge befriad från. Nu mår jag bra och presterar med glädje. Jag är bosatt i det jag kallar för Livslevarlandet och hjälper andra att prestera på topp!"

Lärdomar

Min resa har lärt mig att det viktiga för att prestera är att värdera sig själv högt oavsett prestationen och själv hålla i ratten och bestämma målet och vara delaktig i vägen. Detta för att hålla motivationen på topp. Vi behöver också se till det som rör sig i vårt inre. Måsten, borden och förbud hindrar oss att prestera, de ska vi jobba bort. Jag tror också på att använda det som fungerar, styrkor och bygga vidare på dessa, eftersom de ger oss medvind och lust att jobba vidare. Samtidigt kan vi aldrig prestera på topp utan att vara mottagliga för det vi kan förbättra. Att ta till oss synpunkter om hur vi kan bli bättre och använda det är avgörande.

Tacksam

Idag är jag tacksam för de lärdomar min omväg gett mig. Den har hjälpt mig hitta rätt yrkesmässigt. 2005 startade jag DoYourVision och älskar att jobba för bättre resultat.

Från Överlevarlandet till Livslevarlandet

 

2007 kom Linda Nederberg ut med sin självbiografi, "Från Överlevarlandet till Livslevarlandet". I boken berättar Linda om den långa resan tillbaka till livet och livsglädjen.

"Om någon för 10 år sedan sagt till mig att jag skulle ge ut en bok som handlar om det helvete som jag upplevde då, så hade jag sagt, det kommer jag inte att göra. Anledningen var inte bristande tro på min förmåga, utan faktumet att jag tyckte att det var helt omöjligt att göra något sådant, att visa sig svag. Aldrig någonsin skulle jag visa mig svag för någon, och allra minst för "hela världen". När nu 10 år har gått känns det naturligt att dela med mig av allt som varit. Istället för att tycka att det är svagt, tycker jag att det är starkt. Det känns skönt!

Med min bok vill jag väcka tankar och sprida lite kämparanda! Idag är jag glad över eländet, som gjort mig rik på många sätt. Det jag värdesätter mest är att jag blivit mer ödmjuk, börjat skriva och hittat rätt yrkesmässigt." (Ur boken från Överlevarlandet till Livslevarlandet)

 

Boken har fått bra respons från andra som känner igen sig i den höga ambitionsnivån och oförmågan att begränsa sitt driv och ta ansvar för det egna välbefinnandet.

 

Välkommen att beställa boken. www.ordvisor.se/shopping/product_details.php?id=&product_id=421